Hallå på er, 
 
Som ni nog förstått vid det här laget så är det ganska svårt att finna tid till att uppdatera bloggen, därför kommer detta inlägget aningen sent, men bättre sent än aldrig! 
 
Cairns är en förhållandesvis liten stad i jämförelse till de andra storstäderna i Australien med 150 000 invånare, staden är dock betydligt större än Borås till ytan. När vi steg av bussen, på vår slutdestination med hop-on-hop-off bussen (lite sorgligt att säga hejdå till vårt trogna färdmedel under 3 månaders tid), i Cairns välkomnades vi av en enorm hetta. Vi var mycket lyckliga över att äntligen få känna tropiska brisar och njuta av solens strålar. Det var lätt att finna sin rätta plats i Cairns och redan från början kände vi oss som hemma. 
 
Vi hade inga riktiga planer inbokade för de första dagarna, men efter att ha pratat med en reseagentur fick vi ideén om att hoppa bungyjump. Med ett kanonpris där vi inte bara fick hoppa en gång utan TVÅ gånger för samma pris, kunde vi inget annat än att tacka ja till erbjudandet. Spontana som vi är bokade vi in aktiviteten redan dagen därpå. Vi begav oss till regnskogen där bungyjumptornet var beläget. Eftersom beslutet om att göra denna aktivitet kom så hastigt hade vi inte hunnit bygga upp några större förväntningar. Vi var faktiskt inte nervösa, troligtvis på grund av att vi inte insåg vad som komma skulle. Men när vi väl såg hopptornet och hörde andra besökares skrik började det pirra riktigt ordentligt i magen. 
 
Känslan när man stod 50 meter upp i luften några sekunder innan man skulle ta steget ut från platån var obeskrivlig. Att stå högst upp och titta ner på de prickar till människor och inse att man måste ta steget själv och att det inte fanns någon återvändo var riktigt obehaglig. Läskigt om inte annat. Men vilken känsla... Adrenalinet pumpade ut i fingertopparna och sekunderna när man föll fritt mot marken kändes som en evighet, tills man fångades upp av linan som fick en att studsa upp igen. Många tankar hann tänkas och mest rädd var man för att linan skulle gå sönder och man skulle fortsätta falla tills man slog i marken. Men vi klarade oss undan från det som tur var. Hoppet kan jämföras med när man åker berg-och dalbana över ett stort gupp, lite samma känsla i magen. Först hoppade vi varsitt solohopp sen när vi skulle hoppa andra gången valde vi att hoppa tillsammans (tandemhopp). Det var precis lika nervöst och läskigt som första gången, antar att man aldrig riktigt vänjer sig vid känslan av att falla fritt ner från 50 meter. 
 
Trots att man tvekade på att hoppa till en början så är vi nu i efterhand väldigt glada att vi gjorde det. En oförglömlig känsla och en riktig annorlunda upplevelse. 
 
(Bild på hopptornet) 
(Perfekt plats för att lugna nerverna lite - baren) 
(Sara uppe i hopptornet, helt okej utsikt)
(Hur det såg ut att blicka ner)
(Sara hoppelihoppar)
 
 
 
(Matilda hoppelihoppar)
 
 
 
(Vårt tandemhopp med en liten touch i vattnet) 
(Kramaaaas)
(Fint att vi gjorde det tillsammans)
 
Tack och hej leverpastej, 
hörs snart igen!
Puss puss 
 
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej